22. jan, 2016

Nu var det längesedan jag skrev, och det har hunnit bli en del olika sjukhusbesök/undersökningar sedan sist.

21 december var jag hos den gynekologiska avdelningen på Varbergs sjukhus för en bedömning om att avlägsna livmoder och äggstockar. Det var ett långt och givande samtal med läkaren och efter att hon även konsulterat sin kollega så kom vi/de fram till att det bästa för mig är att genomföra operationen. Eftersom jag har en förhöjd risk att få cellförändringar (cancer) så känns det bra att ha kommit fram till det beslutet. Operationen ska göras med en robot, den har sex stycken armar. Med dessa armar går man in i sex stycken hål i magen (titthål). Läkaren knipsar/klipper/bränner sedan bort livmodern ifrån bäckenbotten och lossar alltihop. Hela ”paketet” drar man sedan bort vaginalt. Den här metoden är väl beprövad och ingreppet blir inte lika stressat för kroppen som om man hade öppnat buken så som man gjorde förr. Jag tycker det låter otrevligt och jag måste erkänna att den här operationen är jag lite nervös inför.  Men skulle jag inte göra operationen, så skulle jag oroa mig varje dag och det skulle blir väldigt påfrestande i längden.

7 januari var jag på årlig mammografi kontroll. Jag går en gång om året och har gjort sedan 2012, då jag drabbades utav bröstcancer. Förutom de vanliga röntgenbilderna kontrolleras man direkt med ultraljud också. Det är en nervös väntan innan läkaren har tittat färdigt på skärmen och undersökt varje millimeter tills han säger –”Det här ser ju bra ut”. Puhh jag klarade mig den här gången också.
Nästa år är sista kontrollen, därefter hamnar jag i den vanliga mammografin kön.   

13 januari var jag på vårdcentralen eftersom jag hade fått problem med urinvägarna.  Urinen började luktade svavel och jag trodde att det kanske var något jag hade ätit, men det gick inte över och jag började känna mig trött och frusen. Sedan kom den klassiska taggtråds känslan i urinröret och jag förstod att det här inte kommer att gå över utav sig själv.  Jag fick en tid på vårdcentralen för en odling. Läkaren ville vänta med att sätta in penicillin tills de visste exakt vilken typ utav bakterie de skulle behandla, och det var tur det.  Efter två dagar ringer läkaren och låter väldigt bestämd och berättar att jag drabbats utav en e-colie bakterie (tarmbakterie) ESBL, som är mycket resistent mot flertalet antibiotika. Han skrev ut ett pencillin som heter Selexcid, det åt jag i fem dagar tre tabletter om dagen. Jag tror att det var starkt för jag blev väldigt trött under de här dagarna. På måndag ska jag lämna nytt urinprov för att se om behandlingen hjälpt.

 Sjukvården vill absolut inte få in den bakterien i sin ”hantering”. Därför har jag fått en lapp som jag ska bära med mig och visa upp när jag är på något läkarbesök. Jag känner mig som om jag var smittad utav pesten. ESBL går bland annat på urinvägarna men kan också ge blodförgiftning och lunginflammation. Man kan vara bärare utav den utan att få några symptom eller bli sjuk. De vanliga är att den försvinner utav sig själv efter ett till två år. Var jag blivit smittad vet jag inte, inte heller hur länge jag haft den.  Att jag fick urinvägsinfektion utav den beror med all säkerhet på att slemhinnorna är fortfarande sköra och då fastnar bakterierna lättare.  Att jag råkat ut för det här känns inte alls bra, jag som är så noga med all hygien, tvättar händerna mest hela tiden och stoppar aldrig några fingrar i munnen m.m, men är det inte det ena så är det de andra. Det är ingen fara för min omgivning, det är inte så att jag smittar, utan man ska leva som vanligt.  Men återigen vilken jäkla otur att just jag med dåligt immunförsvar blir smittad, precis som om jag inte har nog med ”annat” att hålla redan på.
Nu måste jag alltså kontakta gyn-kirurgen och berätta det här, så får de ta ställning till om de kan operera mig eller inte. ? Jag vill ju inte ha in den här bakterien i blodet. 

 

Jag lämnade blodprover på vårdcentralen och svaren var jättebra, så skönt.

Hb 140 (upp 5) !
Lpk 4.8 (upp 0.7) !
Tpk 110 ( - )

Tryck 122/72 – Bra !

 

21 januari var jag på ett annat läkarbesök. Jag har en knöl på ryggen som jag haft i många år. Efter transplantationen tycker jag den blivit större och samma sak med den, jag vill inte ha någon cellförändring, vilket ibland kan hända med sådana knölar. Läkaren tittade på den och tyckte jag skulle ta bort den, men eftersom den är så pass stor måste jag sövas. Det skulle bli alldeles för mycket lokalbedövning och svårt att täcka hela området med bedövning. Är jag sövd kan läkaren arbeta i lugn och ro med att skala ut den och sy ihop mig. Det ingreppet tar ca en timma.  

Den 9 februari har jag ett nytt besök hos bmt och den 15 februari ett besök hos ögonkliniken. Då hoppas jag att ögonläkaren säger att jag kan prova ut nya glasögon (igen). Som tur är fungerar mina terminalglasögon, så jag kan arbeta. Men det är bara på förmiddagen som jag ser bra, efter lunch blir ögonen trötta, torra och allt blir suddigt och dubbelt.  Även om jag använder ögon droppar så orkar de inte riktigt hela dagarna. Det har trots allt blivit bättre, men det går sakta, sakta framåt.

I övrigt ter sig dagarna och veckorna ganska lika nu. Jag arbetar, handlar, lagar mat, sköter marktjänsten (tillsammans med ”gubben”), har fredagsmys, har helg och sedan börjar det om igen med en ny vecka. Det är så vardagen ser ut för de flesta människor. Jag är så nöjd och tacksam för att behandlingen har gått så bra, att jag faktiskt kan ha ett vanligt vardagsliv nu.  

Den 4 februari ska jag fira min nya födelsedag, då fyller jag två år i kroppen.  Tänk att det är två år sedan jag fick mina celler. Precis som bebisar har jag kvar mitt böjvecks eksem, det påverkas också utav att immunförsvaret inte är på topp.  Jag smörjer med kortison salva så jag hoppas det ger med sig så småningom.

Nästa inlägg blir den 19 februari, till dess önskar jag er alla härliga vinterveckor