13. maj, 2016

Torsdagen 28 April blev operationen äntligen gjord.

Måndag morgon samma vecka fick jag lämna nya blodprover så sjukhuset skulle kunna korstesta och beställa blod till operationen. På operationsdagen fanns den här gången påsar med rätt sorts blod.

Ett par dagar tidigare samma vecka, kände jag att en urinvägsinfektion var på gång igen och blev orolig att jag kanske inte skulle kunna blir opererad med en infektion i kroppen. På måndag eftermiddag på väg hem ifrån arbetet ringer jag sjukhuset och berättar om mina misstankar, sköterskan ordnade då med en ”beställning” utav ett urinprov. På tisdag morgon kunde jag åka till vårdcentralen och lämna in provet. Provet visade inget på ”stickan” som väl var och själva odlingen tar 3 – 5 dagar, alltså skulle jag inte hinna få svar innan operationen om det skulle finnas någon speciell bakterie.  På onsdag morgon vid nio tiden ringer jag till sjukhuset och frågar hur vi ska göra. Jag frågar om jag kan ta antibiotika i förebyggande syfte för den typ utav bakterie jag hade förra gången?  Sköterskan lovade att kontrollera med läkaren och ringa mig tillbaka.  Klockan elva ringer hon tillbaka och meddelar att läkaren tyckte det var en god ide att ge mig ett par doser med antibiotika (selexcid) innan operationen, och för att hinna det ville de att jag kom dit samma eftermiddag/kväll. Det var bara att packa ihop sig på arbetet, åka hem, packa väskan och bege sig till sjukhuset.

På grund utav den bakterie jag hade förra gången i urinvägarna ( ESBL – kolie bakterie ), och som det nu fanns misstankar om , fick jag eget rum med skinn fåtölj och platt Tv på väggen, det kändes riktigt lyxigt. En skylt sattes upp på dörren till rummet som sa ” Extra hygien”. Sjukvården är noga med den här typen utav bakterie, de vill inte ha in den i ”systemet”. Många människor bär på bakterien, men de flesta vet inte om det och blir inte sjuka utav den.
Jag hann få tre doser utav Selexcid innan operationen. Kväll, natt och morgon.
Nål sattes för medicinering och provtagning, och den här gången använde de min portacat.
En spruta med blodförtunnande fick jag också. 

På onsdag kväll och torsdag morgon blev det dusch med descutan. Jag hoppade över kaffet på morgonen och drack bara lite vatten till ytterligare mediciner. Därefter började den sista mentala laddningen inför operationen. Bl.a var jag var orolig för epiduralbedövningen/ryggbedövningen.
Klockan halv elva hämtade de mig och strax efter elva, satt jag på operationsbritsen, de gav mig lite lugnande och gav sen ryggbedövningen, jag blev förvånad att den inte var så smärtsam som jag trott. Ett benmärgsprov är jobbigare och det har jag ju gjort ett antal gånger.

Ungefär klockan elva blev jag sövd och vaknade vid tretiden.  Det är en speciell känsla tycker jag att vakna upp efter man varit sövd, man blir så lättad att det är över.
Det dröjde länge innan jag kunde börja röra på benen, jag var totalförlamad ifrån midjan och ner till tårna ända till ca klockan nio på kvällen. Att stiga upp ur sängen fick man inte göra förrän dagen efter och därför sätter man in en kateter. Tanken att gå ur sängen fanns ändå inte, jag var helt groggy länge.
När jag kom upp till avdelningen vid halv tio på kvällen bad jag om att få lite mat, jag var hungrig efter att inte ha ätit på ca tjugosex timmar. Sakta men säkert fick jag i mig lite mat och sov sen ganska gott till ca två på natten, då kom de och tog prover. Sen somnade jag om och blev väckt igen klockan sex för ny provtagning,,, puhh. På morgonen fick jag stränga order utav sköterskan att inte försöka gå upp ur sängen själv utan två stycken sköterskor skulle hjälpa mig upp. Man har lågt blodtryck efter en epiduralbedövning, jag hade bara nittio i övre trycket på morgonen. 

Sköterskorna kom vid nio tiden och det snurrade till ordentligt i huvudet när jag ställde mig upp. Sakta men säkert stabiliserade jag mig och kunde sen klara mig själv. 

Mitt Hb efter operationen var lågt bara 109, då blev jag orolig så klart men läkaren berättade att man får så mycket vätskor vid en operation att blir blodet lite utspätt.  
Allt hade gått bra under operationen, de slapp ”snitta” mig och kunde använda robotens armar i titthål och avlägsna livmodern med. Inga cellförändringar kunde ses med ögat, jag får svar ifrån analysen efter några veckor. Så skönt, nu behöver jag inte oroa mig för livmodern längre.
Jag var kvar på sjukhuset till lördagen och då togs nya prover innan hemgång. Det nya
Hb´t var bättre det låg på 129. Fortfarande lägre än på länge, men ändå hyfsat.

Nu har jag varit sjukskriven i två veckor och det har jag behövt, första veckan kände jag mig ganska mörbultad och orörlig, men allteftersom tiden går så blir det bättre och bättre. Jag har inte fått något svar på urin odlingen, men jag känner inget längre så antibiotikan hjälpte i alla fall.
Planen är nu att börja arbeta på måndag eller tisdag.

Den här veckan har jag varit hos ögonläkaren, och det är samma problem som tidigare. På hornhinnan och under ögonlocken finns sår, det är fortfarande en Gvh reaktion. (frånstötning utav donator celler). Hon tog också bilder på ”gula fläcken”, och de visade en viss påverkan. Gula fläcken är den som styr skarpseendet, och det seendet kan man inte avhjälpa med glasögon. Kanske därför jag, förutom torra ögon också ser sämre ??
Den här gången skrev hon ut en annan kortison droppe som jag ska droppa två gånger per dag plus att jag fortsätter droppa alla de andra jag har, en på morgonen, flera under dagen och en geledroppe till natten.  Jag hoppas verkligen det här ger med sig med tiden, för fy sjutton vad det är jobbigt att inte kunna se och befinna sig i ett dis hela tiden.  

Sedan i Mars har jag sett att Hb´t och Trombocyterna sjunkt, vilket har gjort mig orolig. Jag har fått ont i händerna, fötterna och tycker att jag är ”tung” i benen.
Nästa tid till BMt är inte förrän i augusti och så länge kan jag inte vänta på nya prover, då kommer sommaren vara förstörd utav oro. Bättre då att få svar nu och hantera situationen utefter det svaret. Jag kontaktade Bmt häromdagen och fick jag en telefontid. Idag ringde så en utav BMT läkarna. Han var inte alls orolig för mig, det är ytterst ovanligt att sjukdomen skulle komma tillbaka efter två års tid, men han förstod min oro.  På måndag nästa vecka ska jag lämna prover. Jag kommer vara ”sjukt” nervös inför de svaren, bara tanken på det gör mig helt svettig. Hur blir man fri ifrån cancer oron som sitter i huvudet ? Tiden läker,,,,,,,,sägs det, ja det kanske är så ?

Nästa inlägg blir fredagen den 10 Juni. Då hoppas jag att jag har goda nyheter.

Njut av dagarna som kommer, det är en härlig tid på året.